Det delas så himla mycket länkar hit och dit på Facebook, brukar inte kolla dem, men denna
fastnade jag för. Fy fan att dagens barn och ungdomar ska växa upp i detta sjuka samhälle...



Bär en egendesignad klocka - klicka här för att komma igång!

En av de bästa artiklar som någonsin skrivits publicerades i fredags på Aftonbladet.se.
Mia Skäringer, du är fan värd din underbara vikt i guld. Millenniets artikel. Årets käftsmäll.

 

På min tv-produktion körde alla 5:2 och hotyoga. Innan var det LCHF, GI och personlig tränare. Fan tog den som åt potatis, pasta eller bröd! Vad i hela friden gör hon? Vet hon inte. Att äta kol­hydrater öppet är som att beställa en grogg på jobb­lunchen. Man framstår som oupplyst, bonnig och lite äcklig. Men en ihop­rullad ostbit med smör inuti är helt okej att snaska på. Eller en påse baby­ostar i handväskan är också ­helrätt. Också en jävla massa bacon. Fettslamsor till förbannelse. Vad som händer med mina inre organ är fullkomligt irrelevant bara jag blir smal.

Det är jättebra, säger hon med stora ögon som redan väger fyrtioåtta och går på tre hotyoga­pass i veckan och militärträning på helgerna.
– Jag gör inte detta för att bli smal, jag gör det för att cellerna förnyas. Det är som om ingenting faller sig naturligt längre. Som om allt som gör mig till människa måste konstrueras fram. Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbel­moral att inte ens barnen tror på mig längre. Jag njuter av att se de små äta upp sin mat men plågas av samvete när jag själv äter upp på tallriken. Jag säger till småtjejerna att de duger fint som de är i sina kroppar, att de inte ska noja, men nyper mig själv i fettvalkarna, suckar tungt och räknar kalorier hela dagen.

Fyrtio är det nya tjugo. Jag tänker inte ens på det längre, för mig är det är helt naturlig att jag som mamma har vitare tänder än mina barn. Det är pass och dieter och mindfullness. Kalendern är fullspäckad. Man ska bara bli bättre, snyggare, lugnare och viktigast av allt: smalare. Och allt kallas kontroll, medvetenhet och självförverkligande. Osäkerhet och ängslighet förpackat i snygga små gulliga strategiboxar. Gör bara så här! Och jag står häpen med munnen öppen av beundran.

Kända vuxna fyrtioåriga mammor instagrammar om sina superkroppar och passar på att träna när de är mammalediga, springer med livmodern i ett litet stylish koppel tillsammans med joggingvagn och pt. Och i festklänningen på vimmel­bilderna börjar ryggraden att synas.

Wow, vad smal hon har blivit!

De skriver böcker om hur underbart det är med löpning, om dieter och om sina viktresor. Jag köper boken och hoppas lyckas lika bra. Vad jag inte vet är att de kanske drog det sista halmstrået. Att de passade på att släppa en bok så de inte skulle glömmas bort i mediebruset under sin mamma­ledighet, eller att de hade en fet kris och ville ha upprättelse. Att de sålde sin story utan de svåraste delarna. Kanske fanns där ett olyckligt förhållande, en förnedring, kanske var hela boken en springtur ut ur ett äktenskap. Inte svårt att till sist springa milen då. Det har jag också gjort. Sprungit 1 000 mil i mina egna mockasiner. Och jag har aldrig varit så smal som då. Så olycklig som då. Så fanatisk och långt ifrån mig själv som då. Så vad är poängen?

Vissa kallar det hjärtats röst, andra magkänslan. Den inre kompassen. Riktmärkena för vad som passar just den människan jag är. Självklarheten jag föddes med men förlorade i min jäm­förelse med andra. I projektioner. Magkänslan som jag inte hinner lyssna till längre. Som överröstats av ängslan för att inte jag ska vara och välja som de andra. Att jag ska stå onyttig, fet och ensam kvar på busshåll­platsen. Bäst att gå på den buss som redan är knökfull även om jag får stå upp hela vägen och inte ens kommer dit jag ska. För vart ska jag? Vem är jag och vad är bra för just mig? Vem fan har någon aning längre? Inte jag. Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet. Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet. Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden. Som om livet bara består av träning och kost.

Att äta bra och röra på sig är något naturligt och grund­läggande i att vara människa. Som att sova och skita. Och att röra på sig mer än vad man stoppar i sig kommer alltid vara det som gäller om man inte vill bli fet. Det vet redan alla. Världen behöver inte ett endaste tips eller en endaste diet till. Det förvillar bara människor som redan har det svårt med sina kroppar. Och för den som redan har ett komplicerat förhållande till mat så kan jag lova att ytterligare en diet på sikt ger minst fem kilo plus på vågen. Och ännu mera ångest. Det räcker nu. Alltså på riktigt. Jag hoppar av, jag har krånglat nog med mig själv. Och jag vet att jag ska hålla mig undan.

Den där knökfulla bussen går åt ängslans helvete. Nu sätter jag mig på trottoaren och väntar in mig själv. Hon som springer där bakom med blodsmak i munnen. Det är bara jag som hittar vägen hem.

Mia Skäringer

Vill du synas i TV? Över 1000 jobb på Statist.se!

På riktigt, jag är fan chockerad över att man kan vara så envis. Som jag. Jeeez... Snart åtta
år med ätstörningar och inte fan ger jag upp för det. Försöker tänka att allt dåligt för något
gott med sig. Alltså borde min framtid bli kalasbra....eller!? Trots att jag både psykiskt och
fysiskt mår rätt piss just nu så har jag ett 'lyckopirr' i magen. Jag vet egentligen inte varför,
men som jag skrev igår, jag känner på mig att något bra kommer att hända. Snart. Hade jag
inte varit så envis som jag faktiskt är så tror jag inte att jag hade levt nu. Envishet kan ses
som något dåligt, men det mesta blir ju vad man gör det till, så använd din jäklar anamma
på rätt sätt, så blir det ditt bästa vapen. Var lite egoistisk  -  på rätt sätt. Undvik människor
som sprider negativ energi/stjäl energi!! Vad är meningen med att umgås med folk som får
dig att må dåligt? Ge mig en jäävligt bra anledning om du kan! Didn't think so... De som ser
mig som bitch är antagligen de som har behandlat mig på ett liknande sätt. Tråkigt för dem.
Egoism och envishet behöver inte vara dåligt. Använd det till att göra ditt liv bättre!!! Med
rätt attityd å inställning kan man gå långt!! Jag har inte vunnit mitt krig än, men jag har inte
heller gett upp, och det är först när man ger upp som man förlorar. Jag hatar att förlora.

 

Tänkte bara lite kort skriva om något som jag försökt få folk att förstå sen jag började blogga
från första början:  ÄTSTÖRNING  =  SJUKDOM  =  EJ SJÄLVVALT  !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Blir seriöst mörkrädd av all okunskap kring ätstörningar... Som den klassiska kommentaren:
"Var glad att du inte har cancer!" ..... Ääh, vill ni veta mitt svar på det? Jag har många gånger
ÖNSKAT att jag hade cancer istället för ätstörningar!!! Varför? Delvis för att folk inte påstår
att det är något man valt själv  -  cancer är en "accepterad sjukdom", och delvis för att det är
något man kan ta på, något som oftast går att operera bort. Ätstörningar sitter i huvudet, det
är något du måste jobba bort!! Det arbetet är allt annat än smärtfritt, och det kan ta år att bli
av med alla sjuka tankar som cirkulerar i huvudet dagligen. En del blir ALDRIG av med dem.
Men, enligt mig kan man ändå bli "frisk" trots tankarna, huvudsaken är att man inte handlar
efter dem, dvs. svälter, hetsäter, kompenserar och går runt med extrem ångest. Tack för att
ni tog er tid att läsa denna lilla snutt!!! Till er som fortfarande anser att ätstörningar är något
självvalt: .....really? Ledsen att du har lägre IQ än en platt mygga. Shit happens! Puss.

Två dagar på rehab gjorda (av ca 60)... Hade väl inte en helt perfekt start, men nu när jag
väl har satt mig i kajaken IGEN så ska jag bannemig ro i mål också! Personalen är toppen,
och de andra tjejerna är jättehärliga. Man ser verkligen hur den här sjukdomen kan ge sig
på alla typer av människor, alla med olika ursprung och vägval i livet. Trots att patienter
kan vara och se så olika ut, är det lite läskigt att de flesta tänker precis "samma" tankar...
Då förstår man verkligen att det ÄR en sjukdom. Det verkar inte som att samhället insett
det ännu, att det är en sjukdom. "Var glad att du inte har cancer!" .....ehhh va!? Varför?!?

Ätstörningar är lika mycket en sjukdom som cancer, men det verkar inte speciellt många
förstå, vilket är fruktansvärt irriterande. Ätstörningar vill ta DÖD på dig, det är en dödlig
sjukdom  -  en jävligt lurig sådan.....eftersom den på sätt och vis får "kroppar/människor"
att ta DÖD på sig själva genom svält å hetsätningar osv. som (utöver psykisk terror) leder
till en hel drös fysiska problem  - och utan hjälp i tid:  DÖD. Chilla lite med vad ni säger till
någon som har en "problematisk relation" till mat, man kan aldrig veta vad som försiggår
uppe i hjärnkontoret... Det kan ju faktiskt vara så att det är infiltrerat av en ÄS-demon...

Det finns så otroligt mycket jag skulle vilja skriva just NU. Att skriva av sig "offentligt" är
faktiskt himla bra när det handlar om ångestbekämpning (samt liknande skit), MEN, sånt
som far omkring i mitt huvud as we speak bör INTE skrivas ut på en blogg som är "öppen
för allmänheten". Vissa bloggar vääldigt detaljerat om sina problem, men personligen har
jag vissa gränser för vad som är "tillåtet" och inte. En del saker ska man hålla för sigsjälv,
alternativt skriva ner i en dagbok som man vet att ingen annan kan få tag i.

Efter de senaste inläggen, sedan bloggpausen, har ni kanske förstått att jag är i en ganska
jävlig svacka... De som följt mig ett tag förstår nog direkt vad det handlar om  -  trots att
jag inte skriver ut det ordagrant i varje inlägg. Ganska häftigt ändå? Anyway, bloggade ju
precis om dagens festival-planer... Efter att jag skrev fick jag dock ett bakslag med rejäl
ångest, och nu när jag skrivit av mig igen känns det bättre, trots att jag inte nämnt varför
jag mår kasst. DETTA är den främsta anledningen till varför jag bloggar!!!! Att jag sedan
kommit i kontakt med flera unga vuxna i samma sits  -  som tycker att MIN blogg hjälper
även DEM, är en fantastisk bonus. United we stand, peeps! :)

 

4000 lediga jobb just nu!  -  Mer än 9000 lediga jobb varje månad.

Jag är lättirriterad, och ja, kan bli förbannad på en tredjedels röd sekund. Däremot är jag inte
långsint, inte det minsta, brukar ge folk en andra chans (om det inte gäller något "oförlåtligt").
Att göra mig ledsen är svårare, och att nå in under my skin är jävligt svårt. Saker som gör mig
riktigt ledsen är när 1. någon jag bryr mig om är besviken på mig, 2. jag gör migsjälv besviken,
och 3. när någon som jag tycker om TROR på skitsnack OM mig!!! Den senaste veckan har jag
lyckats 'vara med om' alla tre, så ja, är väl nere i en rätt tråkig svacka nu... Jag står fast vid att
jag är ärlig och rak. De som är ärliga tillbaka är de som jag släpper in i mitt liv "på riktigt"... De
är jävligt få, men att fokusera på de som jag känner mig trygg med har fått mitt liv bättre. Men
som sagt, när någon av DEM blir besvikna på mig för nåt jävla strunt, då vrids kniven i ryggen
om rejält. God kväll.

4000 lediga jobb just nu!  -  Mer än 9000 lediga jobb varje månad.

Har du någonsin tappat kontrollen över dina handlingar och din kropp? Har du någonsin tänkt
"SNÄLLA, SLUTA!" samtidigt som kroppen fortsätter med något du hatar och/eller är livrädd
för? Har du någonsin skämts så mycket att du helst av allt skulle vilja försvinna  -  inte bara för
en kort stund? Har du någonsin mått så hemskt illa att du inte kan spy? Har du någonsin önskat
att du kunde vara som de "flesta andra" i vissa avseenden? ...Har du någonsin sagt "det var nog
inte så farligt" till någon som behövt få ur sin ångest över en hetsätning? ....OM du svarade "ja"
på sista frågan så har du antagligen svarat "nej" till några eller de flesta övriga frågorna. Då har
du antagligen aldrig gått igenom en riktig hetsätning. Om så är fallet, så hoppas jag att du aldrig
behöver uppleva det som jag upplever just NU  -  och det som skett i mitt hus under de senaste
timmarna. De som känner mig rätt bra // vanligtvis // skulle nog undra hur jag plötsligt kan bli
någon helt annan om de såg mig under en sånhär extrem attack. Jävligt bra fråga. Det finns fan
INGENTING jag önskar mer än svaret på det, samt ett botemedel. Varken min själ eller kropp
kan överleva detta i längden... VARFÖR skulle detta behöva hända mig!?

Har en såndär riktigt jobbig kväll idag. Tänker för mycket. "Givetvis" har jag hetsätit, det
sker varenda jävla dag numera, så bara det får mig att vilja hoppa framför en skenande
långtradare (and that's a true story). Sjukt positivt inlägg alltså? Kommer fan aldrig sluta
undra VARFÖR jag skulle drabbas av denna jääävla skiten.. Jag tror att allt händer av en
anledning, att allt ont tillslut för något gott med sig, men detta är ju bara vidrigt. Kommer
aldrig få de 'förstörda' åren tillbaka. Har minnesluckor från gymnasiet. Gick inte på några
fester eller träffade folk under vissa perioder  -  TOTAL isolering. Gjorde så många sjuka
saker under min anorektiska period. "Jag" fanns fan inte... Why, WHY ME!?!?!!?? ...it's not
funny.. :/ Jag orkar faktiskt inte. Gör minst lika sjuka saker nu, med smygätning osv, jag
är som en jävla tjuv i mitt eget hem. Önskar att jag ska få styra över min egen kropp en
dag. Låter väl skumt för många, men ni som varit med om skiten vet vad jag menar.
Tur att det finns ett fåtal ljusa saker/personer i mitt liv, som iallafall stundtals får mig att
tänka positivt, men överlag har jag haft ett jävla helvete efter högstadiet. Vad hände? :'(

Note! Jag vill inte ha medlidande, överhuvudtaget. Vill inte få någon ful "attention whore"-
stämpel, tack... Jag hoppas bara att jag når ut till iaf några av er därute som själva, eller
genom någon i er närhet, behöver handskas med ätstörningsmonster. Glöm aldrig att det
är en SJUKDOM!!!! Alla störda beteenden är som hosta pga en halsinfektion. Det finns en
själ bakom ett sjukt yttre. Och det bör också påpekas; man behöver inte "se sjuk ut" för
att vara sjuk. Jag är normalviktig i dagsläget men har helt skeva matvanor (om man ens
kan kalla det för det) och mår sämre än på väldigt länge.. De flesta med ätstörningar har
blivit proffs på att dölja sjukdomen, så vakta tungan. Kroppssnack kan vara döden.


En sak till, under hela tiden jag suttit och skrivit detta inlägget och sökt bilder, har jag
kämpat stenhårt mot att inte smyga ut i köket och smuggla in ännu mer "hetsätnings-
material" medan familjen sitter och tittar på TV  -  trots att jag redan mår fysiskt OCH
psykiskt katastrof över allt jag redan ätit. Trying to keep myself busy...!! Synd att jag
inte lyckas lite oftare. Har redan ångest för en fest jag ska på imorgon. "Leva i nuet"?
Nix, inte med mina monster, men kanske en vacker dag. Den som lever får se.

Nu jäklar blir det hjärtligt på bloggen! ;D Får väl börja med de tre viktigaste "männen":
pappsen, min fantastiska storebror, samt min älsklingsbitch till katt! <3 .....fast det var
inte riiiktigt dessa jag tänkte skriva om, så nu till poängen/tanken bakom rubriken! ^^

Skrev en status på Facebook igår (OMG!?) som såg ut följande:
Så ja-a, let's start!? Jag är en person som pratar med de flesta om det mesta, men det
är egentligen inte speciellt många (snarare väldigt få) som jag verkligen känner att jag
kan 'öppna alla dörrar för'.....hajjar ni? Haha, kan inte uttrycka mig bättre just nu.

Anyway, några av de som JAG ser som mina 'bästa' vänner (och detta är från mitt håll,
hur JAG uppfattar och uppskattar några speciella personer  -  räknar alltså inte med att
'alla' av dem ser mig på samma sätt) är killar. Där kom det; männen i mitt liv! :P

Nu tänker jag vara lite smått fräck och nämna dessa, woop! Vi har en FabZ, Johnnyboy,
Arv, Johan och Pålle. Dessa fem är så SJUKT olika, men fantastiska på de flesta sätt! :)
Jag träffar dem inte jätteofta, tyvärr, men det känns som att när vi väl träffas så "tar vi
upp där vi slutade", utan några som helst konstigheter (vilket bara det är väldigt skönt).
Med tjejer är det /oftast/ inte lika lätt, haha. Om någon av er läser detta, så hoppas jag
att ni inte tar illa upp för inlägget! Vore hemskt. Ta det som en fin komplimang istället!!!
På tal om det, så är jag förmodligen lika dålig på att GE komplimanger som att ta emot
dem... Jag ska jobba på det. Detta kanske kan räknas som en början?

Det negativa med att känna så otroooligt fina killar är att ribban för en framtida "man"/

pojkvän/åsna/TV (???) är förjävla högt uppsatt! Alla 'nya' jag träffar kommer jämföras
med fem killar som alla har någon/några sidor som jag tycker galet mycket om. Så att
någon plötsligt (ever?) skulle dyka upp och vara nån slags perfekt mix av dessa känns
inte helt troligt, haha! Hade nog bara varit läskigt.... De här guldklimparna till killar ska
ha alla sina sidor, bra som dåliga, det är ju därför de är så himla bra! :)

Enough said. Ni är fina och betyder mycket för mig. Kom ihåg det (- även när jag beter
mig som en totalpajjas med dåligt humör, fult smink och är allmänt PMS-jobbig)! <3

Här kommer en kommentar som jag fick för ett tag sen (på bloggen) + mitt svar. Har ju
inte skrivit så mycket om ätstörningar det senaste, så kände att denna "konversationen"
kan vara bra att lägga upp som ett eget inlägg.

 

av "Tyra Show - The Tapeworm Diet" här nedanför, helt klart sevärda.

Dieten är inte 'bara' skadlig för vår människokropp:  för att få fram de små parasiterna
(ja, det handlar om maskar) så måste man tvinga i djur bakterien och sedan ta livet av
de smittade djuren. Jävligt mysigt... Man kan drabbas ofrivilligt genom att äta rått kött
eller rå fisk... Jag ska härmed dubbelkolla allt jag äter, så att det är ordentligt tillagat...