Ätstörningstankar.

// Mitt ätstörda liv, Tänkvärt //

Här kommer en kommentar som jag fick för ett tag sen (på bloggen) + mitt svar. Har ju
inte skrivit så mycket om ätstörningar det senaste, så kände att denna "konversationen"
kan vara bra att lägga upp som ett eget inlägg.
 


Hej Miss C! 
Din blogg är så otroligt bra välskriven och tar upp saker som man helst vill blunda för. Något jag inte har kunnat blunda för på sistone då det har varit kaos i min skalle över just anorexia. Min systers bästa kompis ligger inne för behandling av detta för andra gången och det gör så ont i mig att se min syster så arg och ledsen. Arg för att ingen vuxen reagerade trots att hennes kompis försökte begå självmord pga detta! 

Jag fick även nyligen reda på att min bästa kompis hade anorexia som yngre, vilket gjorde ont i mig speciellt eftersom jag ibland kan ha skojat om hennes vikt. Hon är inte friskförklarad men hon har knappt några problem kvar idag, även om det ibland kan vara fruktansvärt jobbigt. 

Vad jag har kommit till att tänka på är om jag också har en ätstörning. Jag skäms över min kropp men intalar mig själv att den är okej. Jag trycker i mig godis och socker men står sedan och skäms för kroppen. Jag älskar mat men även om jag kan äta jättemycket ibland så börjar det allt för ofta övergå i att jag struntar i att äta för tankarna säger "jag är inte hungrig och då behöver kroppen ingen mat". Nu vet jag att du inte är en psykolog men du är så pass insatt i detta att jag ändå vill fråga dig, kan andras ätstörningar påverka mig till den grad att jag själv får en ätstörning, och det som jag beskrev för dig nyss, är det en ätstörning?

SVAR:
Hej, och TACK! Känns bra att någon därute uppskattar vad jag skriver, även om jag
inte har skrivit jättemycket om ätstörningar det senaste. Tråkigt med din systers kompis, återfall är tyvärr väldigt vanligt. När man väl haft en ätstörning är det svårt att få bort tankarna helt. Jag tror till exempel att jag alltid kommer att ha negativa tankar kring mat, men därmed inte sagt att jag inte kommer att lära mig att leva med dem  -  att hantera
dem och kunna leva ett normalt liv, även gällande maten.

Tankarna som du har kring mat och kropp tror jag att väldigt många ungdomar
(speciellt tjejer) har idag. Tyvärr. Sen är det klart att just de tankarna KAN gå över i allvarliga ätstörningar, så det gäller att passa sig. Att en nära vän har ätstörningar kan såklart påverka sin egen syn på mat, men oftast går det nog inte så långt att man själv utvecklar en grav ätstörning pga någon annans problem. Men när/om tankarna kommer, så fråga dig själv "vad tänker jag med nu? är detta realistiskt?". Att proppa i sig godis och socker kan ge ordentligt med ångest, men det måste inte betyda att det är en ätstörning. Jag menar, vi ÄR faktiskt inte gjorda för att stoppa i oss all skitmat som finns idag.
Kroppen mår inte bra av det, inte psyket heller.

Att lyssna på kroppen är jättebra, dvs att du äter (bra mat) när du känner att du är hungrig. MEN, om du inte äter på typ sju timmar för att du "inte är hungrig", så är ju inte det riktigt normalt. Jag äter ungefär var tredje timme för att vänja min kropp vid att bli hungrig med jämna mellanrum. Testa att skriva matdagbok i ett par dagar och kolla sedan om du tycker att det ser 'normalt' ut. Ibland tänker man inte på hur man faktiskt beter sig, det är lättare att se över sina vanor när man har de framför sig, på ett papper!
Lycka till! :)



Kommentarer


Kommentera inlägget här: