Två dagar på rehab gjorda (av ca 60)... Hade väl inte en helt perfekt start, men nu när jag
väl har satt mig i kajaken IGEN så ska jag bannemig ro i mål också! Personalen är toppen,
och de andra tjejerna är jättehärliga. Man ser verkligen hur den här sjukdomen kan ge sig
på alla typer av människor, alla med olika ursprung och vägval i livet. Trots att patienter
kan vara och se så olika ut, är det lite läskigt att de flesta tänker precis "samma" tankar...
Då förstår man verkligen att det ÄR en sjukdom. Det verkar inte som att samhället insett
det ännu, att det är en sjukdom. "Var glad att du inte har cancer!" .....ehhh va!? Varför?!?

Ätstörningar är lika mycket en sjukdom som cancer, men det verkar inte speciellt många
förstå, vilket är fruktansvärt irriterande. Ätstörningar vill ta DÖD på dig, det är en dödlig
sjukdom  -  en jävligt lurig sådan.....eftersom den på sätt och vis får "kroppar/människor"
att ta DÖD på sig själva genom svält å hetsätningar osv. som (utöver psykisk terror) leder
till en hel drös fysiska problem  - och utan hjälp i tid:  DÖD. Chilla lite med vad ni säger till
någon som har en "problematisk relation" till mat, man kan aldrig veta vad som försiggår
uppe i hjärnkontoret... Det kan ju faktiskt vara så att det är infiltrerat av en ÄS-demon...