Guess what!? Jag har bara FEM dagar kvar på slutenvården. SICK!!! 12 veckor har bokstavligen flugit förbi, heeelt galet. Sen blir det en vecka hemma innan en kort periods dagvård (4 veckor). Totalt kommer jag ha spenderat drygt TOLV MÅNADER i detta jävla huset EXKLUSIVE öppen- vården. Med tanke på hur länge jag varit sjuk är det inte så länge dock, men jag hoppas och tror att det ska räcka. Både tiden som inskriven och som SJUK ska få ett slut, finally! Bakslag lär väl komma, men jag vet hur jag INTE vill ha det. Efter anorexi x 2 och bulimi x 2 vet jag precis hur ett icke-fungerande "liv" ser ut, och det är fan inget att sträva efter... Jag ser ljusare än någonsin på framtiden och är peppad till tusen. Watch out life, I'm coming! ;)
THE SADNESS när ens bästaste knäppgök till vän ska flytta till Japan, och hänga där i ett helt jävla år!!! Som tur är anordnade kära Martina en avskedsfest igår, med runt 30 underbaringar som förgyllde kvällen. Myspys! ;) Blev såååååååå glad när jag fick träffa två favoritpôjkar som jag inte sett på jääääääätteläääänge. Fabian och John, jag har fan saknat er! <3
Skitvecka. Hade ett rejält bakslag i torsdags, och en ångestattack grande i fredags. Uurk... Jag försöker verkligen att se det positiva, att bakslagen blir färre, men det går inte att skämta bort hur besviken jag blir på migsjälv. Att ha en sjukdom som gör att man psykiskt (och till viss del fysiskt) torterar sig själv - och hatar sig själv för att man gör det - är inte nåt party direkt.. :/
Snart är dock skitveckan över och jag ska inte se tillbaka på den... Men EN sak jag gärna minns är att jag fick oväntat besök av Johan (The Last Band) och Paul (The Diamond Man Clan) igår!! Blev VÄLDIGT överraskad, å GLAD! ...de är nog två av de finaste pôjkarna på denna planet! ;D
De kunde inte valt en bättre helg att komma hit heller, så..... THANK YOU GUYS! <3
Hamnade av en slump på Dan Reynolds privata YouTube-konto (sångaren i Imagine Dragons) och hittade en massa kul. Här är han och hans fru Aja Volkman i en helt hilarious video, haha. Slutet är bäst. Just saying.
En av de bästa artiklar som någonsin skrivits publicerades i fredags på Aftonbladet.se. Mia Skäringer, du är fan värd din underbara vikt i guld. Millenniets artikel. Årets käftsmäll.
Det sista vi behöver är ännu ett diettips
Mia Skäringer: Nu räcker det – jag har krånglat klart med min kropp
På min tv-produktion körde alla 5:2 och hotyoga. Innan var det LCHF, GI och personlig tränare. Fan tog den som åt potatis, pasta eller bröd! Vad i hela friden gör hon? Vet hon inte. Att äta kolhydrater öppet är som att beställa en grogg på jobblunchen. Man framstår som oupplyst, bonnig och lite äcklig. Men en ihoprullad ostbit med smör inuti är helt okej att snaska på. Eller en påse babyostar i handväskan är också helrätt. Också en jävla massa bacon. Fettslamsor till förbannelse. Vad som händer med mina inre organ är fullkomligt irrelevant bara jag blir smal.
Det är jättebra, säger hon med stora ögon som redan väger fyrtioåtta och går på tre hotyogapass i veckan och militärträning på helgerna. – Jag gör inte detta för att bli smal, jag gör det för att cellerna förnyas. Det är som om ingenting faller sig naturligt längre. Som om allt som gör mig till människa måste konstrueras fram. Jag sviker mina egna ideal och är så full av dubbelmoral att inte ens barnen tror på mig längre. Jag njuter av att se de små äta upp sin mat men plågas av samvete när jag själv äter upp på tallriken. Jag säger till småtjejerna att de duger fint som de är i sina kroppar, att de inte ska noja, men nyper mig själv i fettvalkarna, suckar tungt och räknar kalorier hela dagen.
Fyrtio är det nya tjugo. Jag tänker inte ens på det längre, för mig är det är helt naturlig att jag som mamma har vitare tänder än mina barn. Det är pass och dieter och mindfullness. Kalendern är fullspäckad. Man ska bara bli bättre, snyggare, lugnare och viktigast av allt: smalare. Och allt kallas kontroll, medvetenhet och självförverkligande. Osäkerhet och ängslighet förpackat i snygga små gulliga strategiboxar. Gör bara så här! Och jag står häpen med munnen öppen av beundran.
Kända vuxna fyrtioåriga mammor instagrammar om sina superkroppar och passar på att träna när de är mammalediga, springer med livmodern i ett litet stylish koppel tillsammans med joggingvagn och pt. Och i festklänningen på vimmelbilderna börjar ryggraden att synas.
Wow, vad smal hon har blivit!
De skriver böcker om hur underbart det är med löpning, om dieter och om sina viktresor. Jag köper boken och hoppas lyckas lika bra. Vad jag inte vet är att de kanske drog det sista halmstrået. Att de passade på att släppa en bok så de inte skulle glömmas bort i mediebruset under sin mammaledighet, eller att de hade en fet kris och ville ha upprättelse. Att de sålde sin story utan de svåraste delarna. Kanske fanns där ett olyckligt förhållande, en förnedring, kanske var hela boken en springtur ut ur ett äktenskap. Inte svårt att till sist springa milen då. Det har jag också gjort. Sprungit 1 000 mil i mina egna mockasiner. Och jag har aldrig varit så smal som då. Så olycklig som då. Så fanatisk och långt ifrån mig själv som då. Så vad är poängen?
Vissa kallar det hjärtats röst, andra magkänslan. Den inre kompassen. Riktmärkena för vad som passar just den människan jag är. Självklarheten jag föddes med men förlorade i min jämförelse med andra. I projektioner. Magkänslan som jag inte hinner lyssna till längre. Som överröstats av ängslan för att inte jag ska vara och välja som de andra. Att jag ska stå onyttig, fet och ensam kvar på busshållplatsen. Bäst att gå på den buss som redan är knökfull även om jag får stå upp hela vägen och inte ens kommer dit jag ska. För vart ska jag? Vem är jag och vad är bra för just mig? Vem fan har någon aning längre? Inte jag. Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet. Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet. Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden. Som om livet bara består av träning och kost.
Att äta bra och röra på sig är något naturligt och grundläggande i att vara människa. Som att sova och skita. Och att röra på sig mer än vad man stoppar i sig kommer alltid vara det som gäller om man inte vill bli fet. Det vet redan alla. Världen behöver inte ett endaste tips eller en endaste diet till. Det förvillar bara människor som redan har det svårt med sina kroppar. Och för den som redan har ett komplicerat förhållande till mat så kan jag lova att ytterligare en diet på sikt ger minst fem kilo plus på vågen. Och ännu mera ångest. Det räcker nu. Alltså på riktigt. Jag hoppar av, jag har krånglat nog med mig själv. Och jag vet att jag ska hålla mig undan.
Den där knökfulla bussen går åt ängslans helvete. Nu sätter jag mig på trottoaren och väntar in mig själv. Hon som springer där bakom med blodsmak i munnen. Det är bara jag som hittar vägen hem.
Woop, igår vare dags för ännu en musikvideo-inspelning med The Last Band. Lika go stämning som sist, hahaha. Blod, glas-splitter, sprit och asgarv = en fulländad lördag!? Yupp, helt klart. Release den 17:e april, ska bli spännande att se...
Armin van Buuren (feat. Trevor Guthrie) - This is what it feels like Kavinsky - Nightcall (Drive Soundtrack) College & Electric Youth - A real hero (Drive Soundtrack)
Imperiet - Fred Imperiet - Österns röda ros Imperiet - Höghus, låghus, dårhus Imperiet - Var e vargen Hardcore Superstar - Why can't you love me like before Nicke Borg - Leaving Home
Imagine Dragons - Demons OneRepublic - Counting stars Suzanne Vega - Luka Phantom Planet - California Daz Sampson - Teenage life
Tegan and Sara - I'm not your hero Tegan and Sara - Closer Tegan and Sara - Drove me wild
Min ginger ninja sistah, my partner in crime, har bytt avdelning... Tycker att veckan har varit tillräckligt kass med helvetesförkylningar och skit, men icke... Hoppas iallafall att min Power Puff Pingla rockar den 'nya' avdelningen minst lika hårt som hon vände upp-å-ner på 336. I'll come and visit you every fucking week honey! <3
Här nedanför: jag, Angelica och Babs hittade en gunga med bälte. Coolt! ;D
Helgen har varit ganska kass faktiskt. Hemträning fredag - söndag. Maten gick rätt mycket åt helvete både fredag och lördag. Söndagen (idag alltså) har iallafall gått rätt bra, "wohoo". Började dock lite kaosigt; 07.00 imorse, när jag skulle morgonmysa med pissetassen så låg han och hyperventilerade och hans lilla hjärta slog snabbare än vanligt. Paniiiiik!!! Åkte till Blå Stjärnans Djursjukhus direkt!! Snuttisen blev undersökt och det visade sig att han hade både feber, magkatarr och inflammation i rumpestumpen. Mitt lilla hjärta! :(
Trots den stressiga morgonen (!) så kom jag iväg till Gothenburg Horse Show som planerat. Några patienter fick biljetter från sjukhuset (winning!), å då jag fick två biljetter åkte jag dit med bästa "A". Väl där träffade vi en bekant och fick lite V.I.P.-treatment. Hell yeah! <3
