Det tar emot att erkänna, men jag börjar få kalla fötter..... Fick en rundtur på slutenvården igår.
Jag bröt nästan ihop. Shit. Trodde verkligen inte att jag skulle reagera så! :/ Frågan är om det är
Charlotte eller ätstörningen som är livrädd? Det pågår ett krig i mitt huvud just nu. Vet inte vad
som är rätt och fel. Men jag VET att jag har sagt till mig själv att inte tacka nej till slutenvård  -
IGEN. Tackat nej två gånger tidigare under de här snart åtta (!!!) åren... Känner mig delad, men
det här måste få ett slut. Nu. Är så sjukt nervös, och rädd, men nu gäller det att stå på sig mot de
inre demonerna. Jag tänker göra slut, och det är antingen jag eller ätstörningen som överlever.