Har inte bloggat på länge nu. De senaste veckorna har varit rent vidriga, så jag har inte
direkt varit sugen på att uppdatera, även om det kanske hade varit bra att skriva av sig
i stundens hetta... Hetsätningarna har gått totalt överstyr. Har varit utan hetsfan EN dag
denna veckan. Var ruskigt nära på att dra till psykakuten för några dagar sen, ångesten
ströp mig, men vad skulle de kunna göra...? Ge mig lugnande och ett glas vatten? Säga
att 'det ordnar sig'? Fuck that shit. Försökt spendera så mycket tid hemifrån som möjligt.
Sover hos kompisar. Klarar inte av att vara hemma. Så fort jag kommer innanför ytter-
dörren tar monstret över och jag har ingen chans att kontrollera vad som händer. Låter
väl helt galet för er som inte har erfarenhet av ätstörningar, och ja, galet är vad det är..
Som att du sitter och tittar på när något annat styr din kropp. Själen finns där inne, men
kroppen är kopplad till något annat. Fruktansvärt... Så nu ska jag försöka få akut-tid på
vårdcentralen direkt efter påskhelgen för att få iväg remisser till "rehab" så snabbt som
möjligt... Vårdhelvetet ska krångla till det så mycket, kan ta hur jäkla lång tid som helst
att få hjälp. Det är fan inte okej. Nu är det liksom....kris. Jag orkar inte. Trodde inte det
skulle gå så långt igen, eller att jag skulle säga detta, men jag ger faktiskt upp.

I've walked this road so many years
I've worned out all my boots
I've cried all tears
So many cross roads left behind
So many choices burned in to my mind

Maybe it's not enough
Maybe this time it's just too much
Maybe I'm not that tough
Maybe this time the road is just too rough

Lyssnar sönder "Road Salt" med Pain of Salvation nu, känns fan som den är skriven till

mig i detta läget. Scary shit. Men den lugnar ner mig lite iallafall...