// Mitt ätstörda liv //
sv: tack så mycket för din kommentar och jag beklagar att du mår så dåligt du med.
Men amen to that! Visst, jag gillar mina ben då jag alltid har gillat dem. Mina ben är liksom en av mina största fördelar med mitt utseende. Men de är inte lika snygga som förut. Jag kan titta på bilder från 2008 (ironiskt nog samma år för mig med) och känna att nej, där var nog mina ben lite för smala, men ett mellanting vore trevligt. Jag gillar mina ben nu men jag skulle gilla dem ännu mer om de var lite mer vältränade. Dock är magen mitt största hatobjekt och det som alltid får mig att känna mig mullig, tjock, fet och... äcklig. Jag har anlag för bukfetma och det är liksom magen (tillsammans med låren, men I'm okay with that) som allt sätter sig på. Dessutom är jag sjukt otränad nu så magen putar... eller liksom, snarare HÄNGER, ganska mycket. Det tillsammans med att min mage lätt svullnar upp av olika livsmedel är ingen höjdarkombination, speciellt inte när man ännu inte är helt frisk från ätstörningar. Jag menar, även om jag inte längre svälter eller spyr så hetsäter jag och har dåliga tankar om min kropp.
Hoppas hur som helst att du blir nöjd med din kropp en dag, så nöjd som man nu kan bli. Och att du kan träna kanske främst för hälsans skull och inte så mycket för att bli smal/are. Inget fel i att vilja det, liksom, men för "såna som oss" är det nog viktigt att man kan ha hälsan som främsta orsak. :)
Candy: Att hitta något mitt emellan är fan bland det svåraste som finns. Som att dricka
lagom med alkohol till exempel; gränsen mellan den perfekta berusnigen och karatefyllan
kan vara jäääävligt tunn. Håller med om magen, det är mitt största bekymmer... Sen är
det låren. Skulle de två 'delarna' se bra ut vore jag nöjd. Men just nu känns det som att det
aldrig kommer att ske. Hetsätit hela dagen idag till exempel. FML...
Det där med alkohol är så sant. Och jag blir dessutom rätt odräglig (främst mot mig själv) ibland när jag är full och tycker inte alls om bakfylla, samt att berusning ofta är tråkigt... därför föredrar jag att vara icke full. Bara dricka för att det är gott. Men eh, vissa saker är så goda att jag blir full i slutänden ändå...
Du. jag hetsåt igår om det är till någon tröst. Gjorde dock något jag inte brukar kunna göra särskilt ofta: stoppade hetsen innan den blev alltför extrem. Så istället för 40 kakor blev det typ 20 och alltså en ganska liten hetsätning (tror det kallas för subjektiv hetsätning). Men det känns verkligen inte kul att tänka på hur mycket kalorier sådana kakor innehåller och hur snabbt jag tryckte i mig dem. Men tja, I'm making progress at least. Förut skulle jag tryckt i mig ALLA kakor- tillsammans med chips, glass och mackor också. Vore dock skönt om man kunde vara lite mer "normal" och hålla sig till ett par, tre kakor för att det är gott. Jag menar, hur ofta är det gott att hetsa? För mig är det i alla fall första tuggan (ibland inte ens den), sedan sker det nästan automatiskt och jag kan tänka att det inte ens är gott- men gör det ändå. Hur sjukt är inte det? :(
Hur som helst: jag är övertygad om att du kan göra lite progress du med! Egentligen har du väl gjort det redan? Jag menar, som jag uppfattar det så är du fortfarande sjuk, men inte lika allvarligt sjuk som för några år sedan (rätta mig om jag har fel). Och, hm... är du säker på att du skulle vara nöjd om du fick lite smalare lår och mage? Eller skulle du fortfarande inte vara nöjd då utan vilja bli ännu smalare? Vad jag försöker lista ut är helt enkelt om det är ätstörningen som talar eller du. Jag kommer så väl ihåg hur jag aldrig aldrig aldrig var nöjd förut, ja, inte ens i närheten av nöjd. Jag tror ju inte att man någonsin blir HELT nöjd med vare sig ens personlighet eller kropp och kanske borde man heller inte bli helt nöjd eftersom man alltid kan utvecklas så väl fysiskt som psykiskt (det viktigaste är väl psykiskt)... men det är ju skillnad på att vilja utvecklas och att förakta sig själv och aldrig kunna ge sig cred för något man åstadkommit, eftersom det inte är "perfekt" eller "tillräckligt" i ens ögon. Att döma sig så hårt är fullkomligt elakt mot sig själv och jag tror inte att någon mår bättre av det, ännu mindre om man har en ätstörning.
Candy: "Vore dock skönt om man kunde vara lite mer "normal" och hålla sig till ett par,
tre kakor för att det är gott. Jag menar, hur ofta är det gott att hetsa?" AMEN !!!
Jag är rätt säker på att jag skulle må psykiskt OCH fysiskt bättre om jag gick ner en
del kilon. Har maxvikten nu och verkligen bestämt mig för att gå ner. Klarar jag inte
det så vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till. Känns ju hemskt och lite 'ätstört'
att uttrycka sig såhär, men min första prioritet i livet just nu är att gå ner i vikt.
(enligt BMI och sån shit är jag ju överviktig nu, så jag kan gå ner rätt mycket utan
att det är skadligt, gäller ju bara att stanna sen (OM man väl börjar gå ner...))
Bloggadress: http://vatten.webblogg.se/