Hm... Känns som att jag hamnat i en återvändsgränd som jag inte kommer ifrån. Känner
mig så trött.  På allt  -  tappar livsgnistan. Jag kan fortfarande hålla huvudet högt när jag
jobbar, men direkt när jag kommer hem är allt annorlunda;  jag blir sur, kort i tonen och
vill bara vara ensam...  Min värld faller samman (igen).

Ska prata med en 'ny' psykolog på torsdag.  Hoppas att det blir en hjälp på vägen ur min
mörka återvändsgränd... För tillfället klarar jag uppenbarligen inte av det på egen hand.
MEN NEJ, jag tänker INTE ta medicin igen. Terapi är OK, men ingen medicinering. Det
är jag klar med.