Okej, kom precis hem från bion, och jag skakar fortfarande... Var livrädd på vägen hem,
paranoid som fan. Vem förföljer mig!? Ni som läst på bloggen innan vet att jag varit och
sett på filmen Black Swan. Helt otrolig måste jag säga. Superbra gjord och känsloladdad
som ingen annan film jag någonsin sett. Men till er som inte sett den än/inte vill veta hur
den slutar: läs inte mer, jag kommer att avslöja slutet.

...det var ett par årsedan som jag var riktigt sjuk och insnöad i anorexiaträsket, men när
jag såg Black Swan kände jag allt på nytt. Seriöst. Antingen så har Natalie Portman varit
ätstörd själv, eller så har den som "tränat" henne jävligt bra kunskaper i området. Usch.

Som en tidningsrecensent skrev i en tidigare recension:  jag är glad över att barndoms-
drömmen att bli ballerina inte slog in, och att mina barn inte varit intresserade av ballet.
(det där var inte exakt citerat, men det var iallafall poängen med hennes text)



Jag skrev en gång ett inlägg om vad som egentligen händer med den SJÄL som drabbas
av anorexia, att ett liv med anorexia endast har tre möjliga utgångar:     (   <--- länk)

1. Tillfrisknande
2. Ett liv i tortyr
3. Död

Black Swan är ett riktigt bra exempel på vad jag menar.

Angående punkt 2) i filmen får Natalie Portman ständiga självdestruktiva anfall, ångest
och inbillar sig att människor stirrar på henne eller förföljer henne. Jag känner igen det
på pricken. Ett liv med anorexia ÄR verkligen ett liv i TORTYR. Man lever inte.

Filmen visar också att ett sådant "liv" kan leda till döden. Anorexia är den psykiska
sjukdom som har flest dödsfall. Ja-a, fröken Portman dör i slutet av filmen. Hur!?
För att hon i en kamp med sig själv skadade sig så illa att... Ja, hon dog. Kul.

Detta blev väl ingen vidare filmrecension, men det blev en ätstörds syn på Black Swan.