...för ett deprimerat inlägg. Känsliga läsare kan hälsa på min syrra HÄR istället!!!

Livet blir till stor del vad man gör det till, men vissa saker kan man inte ändra på.
Man lär av sina misstag, men tyvärr kan man inte gå tillbaka i tiden och göra det
ogjort. Psykisk ohälsa blir vanligare och vanligare. Bara det är deprimerande. Att
jag skulle bli så infekterad av ätstörningsdemoner är inget som jag har valt...

För ganska många timmar sedan tog jag en morgonpromenad med Bruno. Daggen
glittrade i solen och Bruno var så lycklig över att få komma ut. Han har precis blivit
kastrerad, så han har en stor plastskärm runt huvudet (djurägare vet förmodligen
vad jag menar). Det får mig att tänka på min älskade katt därhemma. Åh... Saknar
honom enormt mycket.

Anyway, imorse kände jag mig ganska glad. Det var ingen lång stund, men ändå.
Jag planerade drömskt att inom en snar framtid ska jag köpa mig en hund och gå
dessa underbara morgonpromenader varje dag! Frukosten kan inte smaka bättre
än vad den gör efter att ha varit ute med hunden och gett hästarna deras frukost.
Jag har i princip bestämt mig för vilken ras det blir. Rhodesian Ridgeback. Vi har
en här på gården, Ruby. Underbar, lagom stor ras! Hon är dock inte överdrivet
väluppfostrad, men det ska min vovve bli... ^^

Jaha, det här var ju inget deprimerat inlägg tänker ni!? Nä, morgonen gick helt ok,
men sen gick det utför. Tyvärr har det gått åt helvete alldeles för ofta den senaste
tiden. När jag idag misslyckades IGEN kände jag att min livsgnista fick sig en rejäl
törn. Jag är så nära på att bryta ihop. Det känns som att jag aldrig kommer att bli
fri från mina problem med mat, vare sig det gäller svält eller hetsätning...

Jag trivs så himla bra här på gården i England. Det känns inte som ett jobb, det
känns verkligen som att jag BOR här. Nu är det ju så att jag inte gör det, och jag
kan inte anpassa familjen och hushållet efter mig. DET vill jag inte göra hemma
heller, men eftersom min egna familj troligtvis vill hjälpa mig att bli frisk, så vet
jag att de ställer upp och försöker göra det lättare för mig.

Okej, nu börjar jag gråta. Härligt, ser knappt vad jag skriver... =/

När jag erkänner detta för mig själv och alla andra: att jag inte är frisk och att jag
behöver hjälp, känner jag mig så liten. Liten och irriterande. Jag vill inte komma
hem och ställa till bekymmer... Mamma, jag vet att du inte tänker erkänna detta,
men jag är ganska säker på att ni har haft en 'psykisk semester' utan mig hemma.
Ni kan äta vad ni vill, behöver inte gömma några livsmedel, leva som vanligt. Med
mig hemma fungerar inte det. Hoppas att jag inte kommer hem och förstör för er.

Åh fy, nu gråter jag ännu mer. Första dagen som jag INTE använder vattenfast
mascara ska jag självklart börja grina... Jaja, som Astrid Lindgren sa:

Det var min före detta psykolog som citerade det för mig. Åh... Saknar henne. Jag
hoppas att jag kommer att få tag på en ny psykolog som jag trivs lika bra med. Bör
dock inte ha för höga förväntningar... Så bra kemi som jag och M hade är nog svår
att få med någon annan. Ska dock ge det en chans. Jag klarar verkligen inte detta
på egen hand. Har gått upp minst 5 kg under min vistelse här. Bara det får mig att
vilja sjunka genom marken. När jag kommer hem ska jag börja träna något kul...
Det + att inte ha så mycket att kunna hetsäta hemma, måste få mig i form igen!!!
Måste. Måste. Måste. Annars vet jag inte vad jag gör...

Jag är trots allt GLAD för att jag åkte hit, även om det gått matmässigt åt helvete.
Det blev inte riktigt som jag planerat. Hamnade i en återvändsgränd, men jag har
fått en bild av hur jag vill bo och leva i framtiden. Jag har fått resa runt en massa
och sett många fina platser. Har fortfarande många lediga dagar att spendera på
att utforska nya städer... Jag trivs här och tycker om dem jag lever med, men jag
behöver komma hem i december - och stanna hemma!!! Måste ta itu med mina
problem en gång för alla. Detta går inte. Jag vill leva, men inte med ätstörningar.

P.S. Till min familj hemma i Svea: älskar er och saknar er!!! Hoppas att ni inte blir
oroade av att läsa detta. Hoppas inte heller att ni fasar för min hemkomst. Ser fram
emot att åka upp 'till landet' och mina älsklingar. Åh... Pållarna och Morris kan inte
läsa detta, men jag vet att de vet hur mycket jag älskar dem. Kärlek till dem!!! <3