Alltså er som jag pratar och umgås med, inte alla tre biljarder Facebook-vänner (som jag
verkligen måste börja rensa ut). Jag är ju väldigt öppen med mina problem, så tänkte att
det är lika bra att lägga korten på bordet direkt, innan ni börjar tro att jag är sur eller nåt
annat dumt för att jag inte hör av mig. Har fått ett rejält återfall med hetsätningar som ni
säkert förstått redan...? Just hetsätningar är vidrigt på det sättet att man skäms ihjäl över
sitt beteende, och hur mycket jag skäms över min kropp (som uppenbarligen växt lite på
bredden) ska vi inte ens prata om. Att jag börjar isolera mig, igen, är alltså inget som har
med någon annan att göra. Det är jättegulligt med alla mail jag får om att ni finns där om
jag behöver prata osv, men 'chansen' att jag vill träffas  -  ta en fika eller vad det nu kan
vara, är väldigt liten i nuläget. När vissa då börjar tjata (!) blir jag inte direkt glad. Delvis
får jag ångest för att personen kanske tror att jag undviker honom/henne....och nåt ännu
värre är risken att "stressen" i situationen (tjatet -> ångest) triggar till MER hetsätning! ;(
 -  Det sista var INTE för att ge någon som vet med sig att han/hon tjatat dåligt samvete,
men en tankeställare om att tjat kan ge en väääldigt oönskad effekt.

Ni som stått ut med mig genom alla mina problemår  -  ni är GULD värda. Kan sitta och få
tårar i ögonen när jag tänker på det. Och min familj. Jag har ställt till med så mycket skit.
Eller nej, inte jag, äcklet som växt sig fast och invändigt misshandlat min kropp... Jag har
ju faktiskt aldrig varit vuxen (18+) utan ätstörningar, vilket gör att jag börjat tvivla på om
jag någonsin kan bli av med det... Det har liksom "formats med mig" genom så många år
(drygt 6 år för att vara mer specifik)...

Så, att jag "inte vill komma" på filmkvällen, ta en fika eller bara umgås, är inte för att jag
inte vill träffa "dig" !!!!!!!! För en gångs skull passar ett av världens mest klyschiga uttryck
in väldigt bra i sammanhanget;  Det är inte du, det är jag.