Anorexi & Bulimi

// Mitt ätstörda liv //

Nu kommer ännu ett inlägg från min gamla blogg. Det fick mycket positiv respons när
det publicerades, och jag tycker det är viktigt att allmänheten lär sig vad ätstörningar
handlar om och bidrar till!!! (inlägget skrevs av mig den 9 mars 2010)

Något som vi ätstörda gör fel, är att vi faktiskt kallar oss för anorektiker / bulimiker.
Egentligen är vi bara vanliga personer med en svår sjukdom. Hajjar ni skillnaden???

Då man levt med sjukdomen länge har det blivit en trygghet, en livsstil, vilket gör det
ännu svårare att bli av med. Jag insåg att jag var sjuk för drygt ett år sedan, och då
hade jag levt med bantning, smygätning, laxeringsmedel och tabletter i ungefär tre år.

Tre år av mitt liv; 36 månader; 156 veckor....ca 1100 dagar med ångest, panikattacker
och tvångshandlingar. VARFÖR hände det mig?! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi
trott att JAG skulle drabbas av anorexi. När tanken slog mig att jag kanske borde börja
äta lite nyttigare, så trodde jag aldrig att jag skulle bli så fixerad av mat att det tog upp
all min vakna tid. Man tänker att "det händer aldrig mig", men tji fick jag...

Jag får ofta frågan om jag skulle vilja bli så smal som jag var för 2 årsedan igen. Det är
en galet svår fråga. När jag ser bilder på migsjälv som pinnsmal blir jag mest förvirrad.
En del av mig önskar mer än allt annat att jag kunde se ut sådär igen, medan en annan
del av mig påminner mig om vilket helvete jag hade till liv under mina sjuka år:

DET vill jag ALDRIG återuppleva
...

Som jag skrivit innan, har jag en hel del minnesluckor från de senaste åren av mitt liv.
Det känns jävligt läskigt att fyra år av mitt liv gått åt till.....ja, vadå?! Att göra livet surt
för min familj...?! Jag vet inte om jag borde skämmas över hur jag har betett mig mot
mina syskon och föräldrar. Men jag kan ju inte skämmas över något jag inte minns?!
Jag kan inte sätta mig in i livet jag levde för bara ett år sedan. Jag kan inte "hitta mig-
själv" när jag tänker tillbaka till de sjuka åren. Varför? Jag fanns inte. Jag var i princip
död. Ett tomt skal...

Anledningen till att mina föräldrar inte gav upp hoppet om mig, var att de visste att det
hysteriska MONSTRET som gapade och skrek inte var jag. Deras älskade dotter fanns
bakom en tjock vägg av dimma. Jag har fortfarande inte hittat migsjälv till 100%, men
jag är vid medvetande. Min kropp fungerar nästan som den ska; menstruationen har
kommit tillbaka, men mina hunger- och mättnadskänslor är fortfarande rubbade, vilket
är obeskrivligt jobbigt... o.O

Trots en mängd dagliga motgångar och ångest-attacker tänker jag inte ge upp. Ibland
vill jag bara lägga mig ner på marken och dö, men jag fått tillbaka livsviljan. Jag har
drömmar. Man måste ha något att se fram emot för att kunna fortsätta. Man måste ha
ett mål.

...så vad är mitt mål? Ja, först och främst ska jag bli klar med skolan (jag går mitt fjärde
år på gymnasiet pga sjukskrivning). Efter det ska jag ut å resa med Alex!!!*

*Resan med Alex gick fint. Skolan är dock fortfarande (!) inte klar. Det är bara lite kvar
att skriva på projektarbetet, men ändå kommer jag aldrig till skott... Ju längre tiden går
desto svårare blir det. Varför kan jag inte bara sätta mig ner och skriva klart skiten!? o.O

Anyway, mina nya mål: skriva klart projektarbete (såklart) och sedan åka till England
och klara av att leva med en främmande familj - anpassa mig till deras vanor och inte
låta maten förstöra/kontrollera mitt liv och min tillvaro!!! Wish me luck? ^^

P.S. Originalinlägget hittar ni här:
http://missc.devote.se/blogs/4046304/anorexi---bulimi.htm

Där finns också tips och råd till närstående... Misstänker DU att en vän/familjemedlem
håller på att falla ner i skiten!? DU kan hjälpa honom/henne att stå emot.

Kommentarer

  • bitterfittan säger:

    bra skrivet fina du!

    2010-07-30 | 22:31:24
    Bloggadress: http://frokenbitterfitta.devote.se
  • Miss C säger:

    bitterfittan: Tack!!! ^^

    2010-07-30 | 23:04:37
    Bloggadress: http://missc.se/
  • Bara Jag säger:

    Det är så sant som du skriver! Å ena sidan är det bara för helvetiskt att leva med sjukdomen - å andra sidan är det en trygghet.....

    2010-07-31 | 01:58:34
    Bloggadress: http://myworldmytruth.blogg.se/
  • Miss C säger:

    Bara Jag: Ja, jag har ett gammalt inlägg om precis det: att sjukdomen

    blir en trygghet. Svårt att lämna något man känner sig trygg med.

    Usch... =/

    2010-07-31 | 09:13:10
    Bloggadress: http://missc.se/
  • lollo säger:

    du skriver så bra!

    därför gilalr jag din blogg och det du skriver är så jävla sant!

    2010-07-31 | 18:17:26
    Bloggadress: http://louiiiiise.devote.se
  • Miss C säger:

    lollo: Tack så jättemycket!!! ^^

    2010-07-31 | 20:22:48
    Bloggadress: http://missc.se/
  • Janina säger:

    bra inlägg! :D

    2010-08-01 | 19:32:31
    Bloggadress: http://janinaw.blogg.se/

Kommentera inlägget här: